Ett inlägg om en uppäten bulle...
Hade träff med en underbar 87årig kvinna idag. Klass-Antons farmor närmare bestämt. Det blev ett två timmar långt samtal som var otroligt inspererande men känslomässigt. Desto längre tid man lever ju mer pysisk och fysisk smärta kommer man utsättas för. Död, sjukdomar, sorg. Jag är ung, naiv och tror inte att döden existerar. När jag kom hem ringde jag mormor. Jag är en otroligt stor del av hennes liv fast jag vet egentligen inte om det. Men nu vet jag, eller gör jag? Aja.
Jag tänkte skriva en sak men vet inte om jag ska det. För det låter töntigt och kanske skrämmande för folk. Men jag gör det endå. Idag åt jag för första gången på två år en bulle. Att det var exakt två är sedan vet jag på grund av att senast var någon vecka innan Nils födelsedag för två år sedan. Då bakade vi bullar, han fyller nämligen år den 4 oktober, på bulldagen. Aja. Att det blev en bulle just idag beror på att 87åringen hade bakat hela morgonen och ett nej tack från min sida skulle kännas otroligt fel och elakt. Så jag tänkte: Lika bra att smaka, det kanske är på tiden att jag inser vad jag har gått miste om de två senaste åren. Jag blev dock lite besviken, det kändes inget speciellt under ätandet/efter bullen var uppäten. Eller vad skulle jag känt egentligen? Kanske att jag efter en bulle skulle bli sugen på en till? Så blev det inte. Jag fick inte heller någon ångest som många kanske tror. Inget sug eller ångest, vilket känns ganska bra egentligen. Usch, jag är läser det jag skrivit och inser att jag är nog jävligt konstig.
Kommentarer
Trackback
