Det börjar med några uppmjukande steg och fortsätter in i en trav. Hovarna klappar mot den snöbelagda backen. Unghästen frustar, vill mer, vill snabbare. Sätter av i galopp. Det känns bra, nästan underbart. Det är mycket människor ute denna perfekt kväll. Men inga hästar, inte en enda. Unghästen har byt form och steg. Hoppsande med en korg i handen tar sig nu en flicka med rödluva fram. Hon ska till mormor med maten hon har i korgen. När hon hör knarande steg i snön bakom vänder hon sig för att se efter vem som är där. Det är vargen. Hon slänger iväg det hon har i handen för att snabbare kunna springa därifrån. Snabbt går det för den lilla flickan. På bara några meter är vargen borta, likaså flickan med den röda luvan. Upptäcksresenären beskådar berget som är helt täckt av snö. Ingen person har försökt tagit sig upp för berget men nu står jag här, fast besluten om att springa upp för det. Satsar och springer sedan tänker jag inte mer förens jag är uppe.
Vi tar det igen, tänker jag då. Det gör jag, tar det igen alltså. För enligt mig själv är jag världens bästa.
Innanför dörren hemma i lägenheten tar jag av mig min mössa, reflexvästen och ja det andra utan att bli helt naken. Hänger upp det och tackar kläderna. Det jag säger är: Tack kläder för att ni får mig att se ut som en löpare vilket leder till att folk tror att jag tränar när jag egentligen leker med mig själv.
