Typ årets låt.

Bakgrundsmusiken i scenen där jag berättade för mitt livskärlek att jag hade ologiska känslor för honom. Bakom ett magasin på Kinnekulle blev jag ställd mot väggen. Vad menade jag egentligen med att jag blev "nervös" när jag var runt honom...? En ologisk attraktion som var besvarad.

It's just the begining it's not the end. 

Typ som att lyfta, hoppa, springa, balansera, vicka på tårna. För jävlans underbart!

Jag har bestämt för en känsla när jag fyller 27år: att jag känner mig som världens bästa Jytte på alla plan. Okej... Jag känner mig redan som världens bästa Jytte men det kan alltid toppas? Därför går jag till och med till en pt som fokuserar på mina svagheter. Och för att kanske ta ned mig på jorden ibland. Ödmjukhet är en dygd! 

Jag har alltid sagt att det är bra att få prata av sig med ett proffs i känslohantering om livet är lite upp och ner. Det har ju varit kaos de senaste två åren (och längre?). 

Så jag bokade tid, gick dit och pratade. Pratade och grät om livet. 

Vad gav det? Bekräftelse. 

"Jytte, du hanterar dig själv som en lärobok i psykologi. Jag kommer inte följa din resa. Lycka till och glöm inte bort dig själv!" 

Jag uppmärksammades att inte ta ansvar för andras förväntningar och känslor. Inte göra alla nöjda. Livet får vara kaos. Jag jobbar med att inse att det är okej att vara operfekt och liten. Släppa ansvar. Fortsätta följa mina känslor. Det blir förjävlans bra då! Jag behöver inte förklara mina livsval för någon. Det är mitt liv. Jag älskar livet. Take it or leave it. Typ.

Förväntningar. Tro och antagande att något kommer att vara på ett visst sätt i framtid. 

En nyduschad Jytte Lisa Camilla Timmerfors!

Jytte Timmerfors. Jytte Gard Timmerfors. Jytte Press. Jytte Timmerfors. 

Fröken Timmerfors är tillbaka för att stanna. Världens vackraste efternamn! Jag är nedrans nöjd. 

Världens vackraste skafferi om jag får säga det själv. 

Vid årsskiftet flyttar jag och Anton i hans lägenhet. Just nu bor vi i mitt rosa hus. Men vi trivs bättre i lägenheten. Känns mer oss just nu. Ett väntrum att landa i, där det bara är vi två. Ingen verklighet som knackar på dörren och påminner om det förflutna. Jag behöver gå vidare från mitt förflutna. Starta ett nytt kapitel på riktigt. Mitt kapitel med Anton. Det föregående kapitlet är slut. Fan vad jag längtar efter en nystart. Nytt år. Nytt boende. Nytt kapitel för real. 

Lägenheten är vårt väntrum. En plats för återhämtning för att senare gå vidare. Köpa vårat hus. Ett torp på landet. Vår kommande oas. Nu blir väntrummet oasen. Vårt krypin där vi kan gömma oss ett tag. Bara få vara. Njuta av livet och varandra.

Jag överlämnar det stora rosa huset till Nils. Det blir exmannens ansvar. Yes, nu är vi skilda även på pappret. Känns underbart! Världens bästa skilsmässa. Om man ska skilja sig så ska man göra det med sin bästa vän. Men till huset: det blir ett kollektiv tills det är sålt. Ett kollektiv som jag inte har ansvar över. Efter årsskiftet slipper jag allt ansvar för huset. Endast ansvar över mitt liv. Så skönt! Mitt liv går vidare. Det nya kapitlet startar utan ett förflutet som stör och tynger.

Mitt liv tar snabba svängar och jag har förlikat mig med att det är nog så det ska vara. Jyttes liv tillika en bergodalbana. Bara att spänna fast sig och häng på!

Mor säger "nu är du som den Jytte jag kände för 14år sedan, du är lugn". Att hitta tillbaka till sig själv. 

Jag behövde vara i en nästan 10årig relation, ha ett välbetalt jobb, köpa hus, gifta mig och bli gravid för att inse att jag inte är lycklig i grunden. För att inse att dessa saker inte skapar lycka.

Lycka är känslor. Lycka är inte att självförverklas. Lycka är inte att lyckas. Lycka är att må bra in i grunden och vara trygg. Att inte vara påväg utan att vara i det som får en att må bra. Att känna livet. Leva livet.

 

 

Här inne är jag inte så mycket. Det finns andra saker i livet som får min tid. Fast ibland kan det vara kul att uppdatera bloggen lite så att jag har något att kolla tillbaka på i framtiden.

 

Sedan sist har jag börjat praktisera och avslutat min första period, andra praktikperioden fortsätter på Gotland i en månad. Jag har tackat ja till ett erbjudande om jobb som livsmedelsinspektör och är nu skriven på föräldrarnas adress där jag planerar att bo i alla fall under sommarens månader (om inte längre). Jag trivs väldigt bra att bo hos mina föräldrar. Att det skulle fungera såhär bra att bo ihop igen trodde varken jag eller dem. 

 

Jag njuter i fulla drag av att vara tillbaka i Sorunda och att jag får umgås med mina nära och kära, gamla som nya vänner. Nils har varit nere på besök i några veckor och vi har flängt runt i olika städer, från Köpenhamn till Linköping. Vi firade fem år tillsammans och förlovade oss. Bröllopet planeras men utan stress, säga ja i kyrkan är det tänkt att vi gör om 5år. Den som väntar på något gott.. 

 

Igår efter praktiken firades valborgsmässoafton med grillning i Maja och Boffes hus. 

Idag pussade jag hejdå till Nils som flög upp till Umeå. Sen löptränade jag med Sandra och nu på kvällen var Malin över på en kopp te.  

Imorgon ska jag träffa upp Hanna i Sthlm för att visa huvudstaden och sen äta middag med vänner som är kända från Umeå. Underbart att kunna träffas här nere såhär efter en månad sedan sist i Umeå.

 

Summa summarum av det jag vill förmedla mellan raderna: 

Livet har tagit en oväntad men otroligt bra vändning. Jag mår riktigt jävla bra.  

 

 

Igår fyllde jag år. 22år gammal är jag nu eller ung för jag har förhoppningsvis mycket av livet framför mig och mycket lite bakom mig. I relation. Ingen noja över att jag blir ett år äldre. Jag känner mig för ung för att snart vara klar med min kandidatexamen, säger jag för att jag har lyxen att klaga över sådant i vårt land. 

 

Gårdagen då? Den var kalas! Frukost på sängen, lab och tentaplugg med Hanna, middag med karln och avslut med fika i vardagsrummet. En riktigt bra torsdag och födelsedag.  

 

Förberedelse inför morgondagens presentation om ett studiebesök som har gjort på ett charkuteri. Lugna timmar med bland annat promenad med ljudbok i öronen - Swing, handlar om medelålders par som försöker lösa trygghetsproblematiken med att besöka swingersklubb. 

 

Sedan haft över Daniela på te för att säga; Nejmen hej, lever du? och konstatera att det var allt för länge sedan sist vi sågs.

 

 

Typ idag, onsdagen den 19 februari.